Östergården

Ha koll på allmäntillståndet...
Ju bättre koll ryttaren har på sin häst,desto tidigare ser man om något är fel tex om dom ev har sakdor eller begynnande sjukdom.
Om man tar tempen eller pulsen innan träning eller tävling,och märker att värderna över normala ,finns chans att du upptäcker tex influensa i tidigt stadie..
Du har då möjlighet att begränsa sjukdomen utbredning genom att hästen få vara hemma..
Att träna sin häst med en infektion i kroppen ökar riskaen för hjärtåkommor..Kan även gälla oss själva..

Det är tre saker man kan göra:

Visetera hästen dagligen - Både före och efter ridning..

Ta tempen- Ta det för vana att alltid göra det före ett ansträngande eller ett hårt pass..Om hästen anstränger sig med feber i kroppen kan hästen drabbas av hjärtmuskelinflammation,en allvarlig åkomma som har spolierat många hästars karriär..

Normaltemp hos vuxen häst-37,5 - 38
För en ung häst-37,5 - 38,5
För ett föl-38,0 - 39,5

Kontrlera pulse..
Återhämtnings puls 60-80 slag / min..desto fortare hästen kommer ner i puls dest bättre kondition..

Normal värde vuxen häst- 28-44 slag / min
unghäst-40-55 slag / min
Föl-100-120 slag / min

En häst bär av naturen ca 60 % av sin vikt på framdelen och ca 40 % på bakdelen. När en ryttare sätter sig på hästen förorsakar man ytterligare obalans; För att undvika belastningsskador försöker vi genom dressyren återställa balansen hos hästen genom att hästen med hjälp av sina bakben, bäcken och rygg bildar en hävarm som lyfter upp framdelen och på så sätt kommer mer i jämvikt. Detta sker genom att hästen ”tippar in sitt bäcken” så att bakbenets leder vinklas, hästen s a s kommer mer under sig, samt att en sammanhängande muskelsträng bildas på ovansidan av hästen, från bakdelen via ryggen, halsen och till nacken. Här är också filémuskulaturen (iliopsoas) viktig, då den genom att dras ihop böjer lårleden och drar den nedre delen av bäckenet framåt.

Bild 1 en häst i viloställning,   Bild 2 tyngdpunkten förflyttas bakåt, pil 1 visar den sammanhängande muskelsträngen, pil 2 visar filén.

Den förklaring som följer är förkortad och förenklad men beskriver huvudprinciperna för den sammanhängande muskelsträng, hävarm, som lyfter framdelen. Bakbenets system med sträckare och böjare utelämnas här, samt även mindre viktiga muskler i övrigt. Muskelkedjan beskrivs från ryggen och framåt.

Den långa ryggmuskeln (longissimus dorsi) är en ryggsträckare; tvärt emot vad de flesta ryttare tror sträcker och sänker den ryggen. Det är alltså felaktigt att, som många ryttare uttrycker sig, säga att ”hästen jobbar inte med ryggen” när hästen rör sig med sänkt rygg och höjt huvud. Hästens ryggmuskel är då satt i ett rejält arbete – men på ett för hästen ofördelaktigt sätt.

Ryggen ska istället bilda en brygga från bakdelen över till framdelen och på så sätt lyfta upp framdelen. Här är filémusklerna mycket viktiga för att få hästen att trampa in sin bakdel under sig och förhindra att ryggen sänks (se även kommentaren om bukmusklerna längre fram).

Den långa ryggmuskeln sträcker sig från bäcken, korsben samt länd och bröstkotor till de tre-sju sista halskotorna. Det gör att den långa ryggmuskeln även påverkar den bakre delen av halsen, bl a ger resning när hästen går korrekt på tygeln.

Till vänster ser vi den långa ryggmuskeln och filén avslappnade, till höger ser vi långa ryggmuskeln och filén i arbete.

Hästen ska alltså inte arbetas lång och låg, men för att få cirkulation, avslappning och stretching i långa ryggmuskeln, samt för att undvika statiskt arbete, är det utmärkt att växla samling med att rida hästen lång och låg – att t ex samla hästen tio minuter, rida den lång och låg två minuter, samla tio minuter o s v. Tiden är beroende på hästen kondition och muskelstatus.

Ofta hör man ryttare säga ”nu arbetar hästen med ryggen” när hästen rids lång och låg. Det är fel. I lång och låg form arbetar inte ryggen – den slappnar av och, om hästen suger ordentligt framåt/nedåt, stretchas ryggen.

Splenius och semispinalis capitis avslappnade
(satta ur arbete). Den tredje halskotan är högsta
punkt, nosen är bakom lodplanet

.

Nästa viktiga muskel i kedjan är splenius. En kraftig muskel som sträcker sig från de tre-fem bröstkotorna till nacken och första halskotan. Splenius höjer huvudet och halsen. Långa ryggmuskeln i arbete men splenius avslappnad, d v s ett brott på muskelkedjan vid splenius, gör att hästen hamnar med tredje halskotan, inte nacken, som högsta punkt- ”nacken faller”. Eftersom splenius även påverkar huvudet kommer också nosen att falla bakom lodplanet när splenius sätts ur arbete. Även muskeln semispinalis capitis har en liknande funktion.
Det är i denna form som många av dagens dressyhästar rids. Detta medför att hästen inte arbetar på skonsammast möjliga sätt, utan belastar sin framdel i onödan genom att muskelsträngen från bakdelen bryts och onödigt mycket av  huvudets och halsens vikt hamnar på framdelen.

brachiocephalicus

En muskel som inte ingår i denna kedja men ändå måste nämnas är brachiocephalicus. Den sträcker sig från nacken ner till överarmsbenet. Den har flera funktioner, bl a att dra amåt. Den kan också böja halsen  och sträcka hästens nos framåt. När hästen hamnar med den tredje halskotan som högsta punkt och nosen bakom lodplanet kan den inte använda den här muskeln på bästa sätt. Detta kan ibland tydligt ses i piaff, där hästar som rids med låg nacke och nosen bakåt ofta har sämre lyft i sina framben än de som rids med högre nacke och nosen längre fram. Hästen försvarar sig då ibland också med att trampa in sina framben under kroppen, vilket gör att kroppsvikten inte flyttas bakåt.

Bild till vänster Piaff, Knäet (carpus) lyfts inte tillräckligt, frambenen trampas in under kroppen.
Jmf med bild till Piaff bild till höger, här är det högre knälyft men endast bakbenen trampar in under kroppen.

Hästens raka bukmuskel.

.

Även bukmusklerna är av stor betydelse. Yttre och inre sneda bukmusklerna fixerar ryggkotpelaren och för i viss mån den nedre delen av bäckenet framåt, men framför allt den raka bukmuskeln som hjälper hästen att trampa under sig genom att böja mellan korsben och länd, ländrygg, bröstrygg samt ge stadga åt bålen. Bukmusklerna håller också emot så att hästen inte drar ihop ryggen till att sänkas. De ger även stadga när hästen rör sig i trav och galopp genom att förhindra alltför stor rörelse av ryggen i vertikalled.

Gemensamt för samtliga dessa synpunkter är att ju mer vältränad hästen är, desto större samling kan uppnås. En ung otränad häst kan inte krävas att gå i samma grad av samling som den äldre, mer tränade. Detta är något som vi måste komma ihåg när vi börjar träna våra hästar.

Varför har det blivit så här? Det finns nog ingen som rider sin häst i fel form med vett och vilja. Vi älskar våra hästar och vill dem det bästa, men kanske har vi blivit ”för duktiga” att rida – vi klarar av att träna upp våra hästar att göra svåra rörelser men har inte riktigt hängt med och fått de kunskaper om hästens anatomi som vi skulle behöva för att riktigt förstå ridningen.

Kanske bör andelen anatomi och biomekanik i utbildningen av tränare och domare utökas för att dessa ska kunna ge sina ryttare ett större biomekaniskt perspektiv på hästens förutsättningar för arbete. Om man inte har de kunskaperna ifrågasätter man heller inte utvecklingen; förmodligen är det brister i dessa kunskaper som gör att så många ryttare blandar ihop bärkraft med påskjut – vi tror att när vi har ett bra påskjut har vi också bra bärkraft, vilket inte alls  är samma sak.

Hur ska vi göra när vi rider då, för att allt ska bli rätt? Några enkla universalknep finns inte, tyvärr, men några tips finns det där emot. Tänk på att stärka bukmusklerna hos hästen, de är till god hjälp för ryggen. Det gör man t ex genom att hoppa små studshinder, trava över cavaletti, pulsa i snö och klättra. Värm upp hästen mer i galopp istället för trav, det engagerar fler muskelgrupper. växla samling med att rida hästen lång och låg korta stunder för att få cirkulation och minska spänningar i ryggen. Och framför allt – ta hjälp av en kunnig tränare, lär dig så mycket du kan om hästens biomekanik och våga ifrågasätta varför du gör som du gör.

Text och Bilder: Carina Högkvist.

Fördjupningsarbetet är tidigare publicerat i tidningen Ridsport

(se bild nedan på hästens bakben)

Skelettmuskler som påverkar en viss led delas in i

• agonist        den muskeln som utför den största arbetet i rörelsen

• synnergist    den/de musklerna som samarbetar med agonisten,

• antagonist   den /de muskler som aktivt motverkar rörelsen

Vilken muskel som är vad beror på vilken rörelse som sker, en muskel kan vara antagonist/motverka i en rörelse för att sedan vara agonist/utförare i nästa rörelse. (se bild)

På bilden till vänster ser vi  hur Hästens bakben förs framåt, muskeln på framsidan av hästens ben kortar sig och muskeln på baksidan ger efter, den länger sig.

På bilden till höger ser vi hur bakbenet förs bakåt och nu har muskeln på framsidan av hästens bakben längt sig, medan muskeln på baksidan av benet(gastrocnemius) har kortat sig.

Antagonisterna/de som motverkar och stabiliserar rörelsen sätter också gränser för hur mycket en muskel kan dra ihop sig/kontrahera. Om antagonisterna inte fungerar som de ska, t ex om de är spända/förlamade/stumma kommer rörelsen att bli knyckig eller stum och i värsta fall blir det ingen rörelse alls.

Sammanfattningsvis
Man kan enkelt utryckt säga att en muskel (agonisten) kan spänna sig endast om den/de muskeln som arbetar i motsatt (anatagonisten) riktning är avslappnad och ger efter när agonisten/utföraren spänner sig.

En rörelse är inte ett resultat av en enda muskels arbete utan det är ett fint samspel mellan flera muskler. De muskler som framkallar en viss rörelse ingår i ett innervationsmönster, det här mönstret kan variera mellan olika hästar, man kan genom träning minska antalet muskler i ett innervationsmönstret  så att det till slut bara är de starkaste och mekaniskt mest effektiva musklerna som arbetar.

Sklettmuskelaturen...

Skelettmuskelaturen omfattar mer än en tredjedel av hästens totala kroppsvikt och fyller en viktig funktion för hästens kroppshållning och rörelser. Det är skelettmusklerna som styr  hästens kroppsrörelse och de är beroende av att nervsystemet fungerar. Skelettmusklerna kontrollerar även hastighet, steglängd och stegfrekvens. En skelettmuskel består av en muskelbuk som har en sena i vardera ände, dessa senor delas upp

Origo – ursprungsena är den senan som muskeln utgår ifrån och den har oftast förbindelse med det mindre rörliga skelettstycket.

Insertio -  insertiossen är den senan som går från muskeln och fäster i det skelettstycket som är mera rörligt eller i mjukdelar. Om en muskel har flera ursp

Senorna som sitter på muskelbuken fäster oftast mot något ben, men vissa musklers senor fäster mot varandra och andra fäster mot hud, ytteröra eller ögongloben.

Musklerna som böjer en led kallas böjmuskler medan muskler som sträcker en led kallas för sträckmuskler,exempelvis hasböjare och hassträckare, en del muskler påverkar en led men det finns muskler vars rörelse påverkar flera leder.

När en rörelse ska ske så kontraherar muskeln/musklerna det vill säga den drar ihop sig, kortar sig, blir tjockare och hårdare. Motsattsen till en kontraherad muskel är en avslappnad relaxerad muskel, den är lång, smal och mjuk.

rungsenor så säger man att den har flera huvuden..
Om en muskel har flera ursprungsenor så säger man att den har flera huvuden

• provokation - muskeln provoceras för att få en ökad genomblödning
• töjning - för att dra isär de små muskelfibrerna som finns i muskeln
• dränage - dränera bort slagg och restprodukter som kroppen samlat på sig